En kväll i förra veckan, efter tillräckligt många öl, erkände han faktiskt en sak som tidigare suttit långt inne.
I något av de första inläggen på den här bloggen skrev jag om P's vän som var tillsammans med en tjej som han träffat via P. Till mig har P sagt att de träffades via ett jobb som han skulle göra hemma hos henne, medan hon berättat för sin pojkvän att de två träffats via den sexchattsida som P brukar vara på. Samma sida som jag sedan sett hennes profil på, inklusive hennes mer privata delar som hon lagt upp bild på!!!
Nå, i helgen erkände P faktiskt att han inte alls jobbat hemma hos henne utan att det var via denna sida de träffats. Fortfarande erkände han inte själva otroheten, men eftersom hon nu talat sanning i den första delen har jag ingen anledning att tvivla på resten av vad hon sagt heller.
Vad trött jag blir!
P bor kvar, men jag har talat om för honom att jag inte har några känslor kvar för honom och att jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få tillbaka dem. För mycket vatten har runnit under bron...
Vad som händer framöver får vi se, men jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska bo kvar ett tag, oavsett vad det blir av P. Det största skälet till att jag inte uttryckligen bett honom flytta (igen) är att jag inte vill att sonen ska behöva lida för att pappa betett sig illa. Inte nu när det äntligen börjar lossna för honom i skolan - det har tagit två år att få honom att våga öppna upp sig och för läsningen att komma igång. Ett bakslag nu vet jag inte hur det skulle påverka honom, kanske regrederar han ett år eller så och det vore så själviskt av mig att sätta mitt eget välbefinnande före hans, särskilt som hans far just gjort det
Jag har inte kunnat komma åt mitt konto här, inte kunnat skriva på ett tag då Google inte godkänt mitt lösenord. Jag har försökt och försökt men bara blivit nekad. Idag gick det dock!
Fruktansvärt irriterande, att kunna gå in och läsa på sidan men inte kunna komma åt alla funktioner och skriva.
Nå, det har varit ganska lugnt här hemma sedan jag skrev sist. Jag har haft mina kontrollprogram igång men de har inte visa på några större problem. Lite porr, men inte i någon större utsträckning och inte heller någon speciellt avvikande. Skönt på sätt och vis, men samtidigt går jag bara och väntar på att något ska hända. Tystnaden får mig att tro att något är på gång, att vi bara väntar på den stora smällen...
Hemskt egentligen, men är det så konstigt?
I förrgår bestämde jag mig för att det får vara nog med porr i vår dator, jag la in ett föräldra-kontroll program som heter K9.
Gratis var det, tack för det!, och verkar fungera alldeles utmärkt.
Jag kan lägga in förbjudna sidor, tillåtna sidor, förbjuda sökord och tvinga fram safe search på google m.m. vilket bl.a. innebär att inga pornografiska ord går att söka.
Dessutom delar programmet in internet i olika kategorier och man kan förbjuda tillträde till de delar man anser dåliga/skadliga. Det kräver lite finjustering, man får ibland godkänna sidor som programmet anser tillhöra en förbjuden kategori men som man själv vill ha tillgång till, men det är det absolut värt.
Programmet är egentligen avsett för föräldrakontroll, men så länge bara jag har lösenordet är det jag som bestämmer här på datorn, oavsett användarens ålder.
Det känns skönt att veta att sonen som surfar ganska mycket inte kan komma in på dåliga websidor av misstag, han läser inte alltid vad det står - särskilt inte som han inte kan engelska ännu - och klickar vilt på alla länkar. Tonårsdottern kan inte heller hitta på dumheter ;-)
Du kan hitta K9's hemsida här.
Inte så lyckat, jag är hemskt besviken på hans uppförande - han ljög som en häst travar (värre än varmblodet jag hade) och vägrade erkänna en milimeter som jag inte kunde bevisa.
Vi var nere i källaren när jag konfronterade honom, bäst där inte sonen kunde höra, och han vägrade ge mig lösenordet. Sa att han inte mindes det - ha -han har ju samma till mailen. Nå, han skulle följa med mig in och logga in på sidan.
Jag gick in och väntade. Det dröjde. Det dröjde längre...
Jag vet ju att han har internet på telefonen så jag gick ut igen för att stoppa honom från att radera bevisen, men tydligen var det försent. När vi kom in fann bara två ganska oskyldiga pm till honom, inget av det jag sett tidigare. Fan!
Jag var inte beredd att ge upp allt, inte avslöja den lilla fördel jag har, så jag skyllde på att en vän chattat med honom (låtsats vara intresserad) och sen skickat mig screenshots. Att jag raderat dem efteråt...
De finns på ett usb-minne som han inte vet om, så jag fick vänta tills han gått iväg, kunde inte visa honom direkt då han skulle sett alla bilder av hans skrivbord. Jag kände mig lika hemsk som honom, beskyllde honom för att ljuga men behöll den här hemligheten för mig själv. Men, vad gör man inte ?!?
Nu har jag plockat fram dem och ska visa honom vad han skrivit. Eller, att jag sett lite av vad han skrivit...
Men, en sak i taget. Just nu ska jag andas och finnas till, ta mig igenom kvällen.
Jag förstår inte varför han ljuger så envetet när jag pressar honom, som jag försöker förklara - säg sanningen för det är värre att du ljuger än att du sexchattar - men mina ord räcker inte. Hur ska man kunna leva ihop med någon som inte kan tala sanning om man så skulle slå honom i huvudet???
Tillslut kunde jag inte låta bli att säga att det är lika bra att vi säljer huset och flyttar isär. Om inget drastiskt händer de närmsta dagarna är det där vi står.
Jag ville verkligen inte att det skulle sluta så här!!!
Jag läste ett inlägg på ett forum, ett inlägg skrivet av en man som kämpar med sitt sexmissbruk. Det rörde mig, fick mig att fundera på vår egen situation.
Vill jag veta mer vad P har gjort?
Skulle jag kunna se honom i ögonen och röra vid honom om jag fick veta att han gått till sängs med någon annan? Om jag visste med bestämdhet?
Kanske är det lättare att leva i viss okunskap - känna till grundproblemet men inte detaljerna. Eller, är det att lura sig själv?
Räcker det inte med hans lögner, ska jag lura mig själv också?
Det här är något jag måste ta ställning till om vi ska fortsätta vårt förhållande!
"Det jag nu inte kan sluta oroa mig för är vad som ska hända med min sambo. Jag vill inte tänka tanken på att förlora henne, även om jag inser att det är en högst möjlig och kanske tom. trolig påföljd av den här skiten.
Hur mycket måste jag berätta för henne om det hon inte vet?
Hur mycket detaljer?
Hur begränsar det min möjlighet att bli frisk om jag inte vill berätta för henne precis hur jag har svikit henne?
Kommer jag kunna bli frisk om jag bara erkänner det jag tror att hon rimligen kan hantera?
Kan mitt tillfrisknande vara en fråga för mig och andra i min sits - eller måste hon vara med på _hela_ resan?
Naturligtvis skulle det skada henne om hon fick veta allt. Det skulle knäcka henne. Men är det ett försvar för att inte berätta allt? Jag inbillar mig inte att jag inte måste berätta för henne vad som händer, vilka problem jag har - men räcker det att sitta ner och förklara att jag insett att jag har fallit allt längre ner i ett beroende av porrsurf?
Kan jag begära hennes tillit, förklara att jag inte längre litar på mig själv, inte vill ha några hemligheter för henne - och sedan ändå låta bli att berätta allt? Är det mest själviskt att berätta allt... eller mest själviskt att låta bli?"
Så var vi hemma igen...
Det verkar ha gått ganska lugnt till här, jag var borta tre nätter och två av dem hade han en kompis här på ölkväll. En straight kompis (vad jag vet) som tur är.
När sambon kom hem efter att ha kört oss till tåget tog det inte många minuter innan han loggade in på sin speciella kontaktsida, Qruiser, och sedan tillbringade nästan hela kvällen inloggad där, chattande med diverse karlar.
Jag har inte hunnit kolla av allt ännu -P är hemma idag- men det verkar inte som om det gick längre än att de bytte msn adresser vilket jag är tacksam för. Den dagen han börjar byta telefonnummer med folk, då har vi inte långt kvar.
Resten av helgen har han tydligen sysslat med andra saker, bland annat rensat bort en massa filer i datorn. Bra det, vår hårddisk är näst intill full :-) bortsett från att han lyckades radera ett par av mina mappar som jag ville ha kvar. Nå, man kan inte få allt...
I det stora hela känns det som ett ganska lyckat "experiment". Sambon hade tre hela dygn på sig att göra något men inget hände egentligen, alltså finns det ännu hopp för oss.
För er som eventuellt förfasar er över att jag spionerar på min karl, som anser att det är lika illa som själva otroheten kan jag berätta att då jag uppdagade allt i höstas pratade vi mycket om hur vi skulle kunna gå vidare och en av de saker som sambon speciellt framhöll var att han förstod att jag inte längre skulle kunna lita på hans ord och att han också förstod att det här skulle skapa ett kontrollbehov hos mig. Det var något han var beredd att ta för att vi skulle stanna tillsammans och hålla ihop vår familj.
Kanske tänkte han sig inte att jag skulle göra det via datorn - men visste han det skulle det ju inte vara någon mening heller. Så - oavsett vad ni anser om det - så här är det just nu hos oss!
Ett gemensamt kännetecken för missbrukare är att de ljuger.
De ljuger för att inte bli upptäckta, de ljuger för att kunna fortsätta sitt missbruk ifred. De ljuger för att inte behöva stå till svars för sina handlingar.
När man väl börjat tvivla på vad en missbrukare säger finns det ingen hejd på vad man tror att han ljuger om. Från att ha haft en sambo som man litar på och känner förtroende för går man in i en konstant tillvaro som mänsklig lögndetektor.
-Var han verkligen bara till affären?
-Var det hans mamma som ringde på mobilen?
-Vad menar han när han säger så där?
Det tär på kärleken, att inte längre kunna känna den där tilliten. Att inte längre kunna känna att ens älskade har ens bästa för ögonen och gör vad han kan för att man ska må bra.
Jag känner mig så sviken!