Jag läste ett inlägg på ett forum, ett inlägg skrivet av en man som kämpar med sitt sexmissbruk. Det rörde mig, fick mig att fundera på vår egen situation.
Vill jag veta mer vad P har gjort?
Skulle jag kunna se honom i ögonen och röra vid honom om jag fick veta att han gått till sängs med någon annan? Om jag visste med bestämdhet?
Kanske är det lättare att leva i viss okunskap - känna till grundproblemet men inte detaljerna. Eller, är det att lura sig själv?
Räcker det inte med hans lögner, ska jag lura mig själv också?
Det här är något jag måste ta ställning till om vi ska fortsätta vårt förhållande!
"Det jag nu inte kan sluta oroa mig för är vad som ska hända med min sambo. Jag vill inte tänka tanken på att förlora henne, även om jag inser att det är en högst möjlig och kanske tom. trolig påföljd av den här skiten.
Hur mycket måste jag berätta för henne om det hon inte vet?
Hur mycket detaljer?
Hur begränsar det min möjlighet att bli frisk om jag inte vill berätta för henne precis hur jag har svikit henne?
Kommer jag kunna bli frisk om jag bara erkänner det jag tror att hon rimligen kan hantera?
Kan mitt tillfrisknande vara en fråga för mig och andra i min sits - eller måste hon vara med på _hela_ resan?
Naturligtvis skulle det skada henne om hon fick veta allt. Det skulle knäcka henne. Men är det ett försvar för att inte berätta allt? Jag inbillar mig inte att jag inte måste berätta för henne vad som händer, vilka problem jag har - men räcker det att sitta ner och förklara att jag insett att jag har fallit allt längre ner i ett beroende av porrsurf?
Kan jag begära hennes tillit, förklara att jag inte längre litar på mig själv, inte vill ha några hemligheter för henne - och sedan ändå låta bli att berätta allt? Är det mest själviskt att berätta allt... eller mest själviskt att låta bli?"
This entry was posted
on måndag 19 januari 2009
at 12:25
. You can follow any responses to this entry through the
comments feed
.